Hoppa till innehållet

Icke-medborgare

Från Wikipedia

Icke-medborgare (nepilsonis [betoningen ligger på e] på lettiska, негражданин [negrazjdanIn], alien på engelska), av "ne" (icke/inte/ej) och "pilsonis" (medborgare), är ett begrepp som används för den status som innehas av före detta sovjetiska medborgare, som fortfarande är bosatta i tidigare sovjetrepubliker, men som ej beviljats medborgarskap i de nya länderna.

Termens ursprung

[redigera | redigera wikitext]

"Nepilsonis" och "alien" är officiella termer. Beteckningen är tryckt, bland annat, i Lettlands icke-medborgares pass.[1][2] Ordet används av såväl Sveriges officiella inrättningar[3] som massmedier.[4]

Historisk bakgrund

[redigera | redigera wikitext]

Den 21 augusti 1991 blev Lettland självständigt från Sovjetunionen.

Lagen om medborgarskap[5] från den 11 augusti 1994 bestämde vilka som hade rätt att få lettiskt medborgarskap automatiskt (dessa var i första hand personer som var lettiska medborgare innan den 17 juni 1940 och ättlingar till dessa). Lagen tog, bland annat, inte upp dem som hade bosatt sig i Lettland under den sovjetiska tiden och deras ättlingar.

Den 9 maj 1995 började lagen ”Om f.d. Sovjetunionens medborgare, vilka saknar Lettlands eller något annat rikes medborgarskap”[6] gälla i landet. Lagen stadgade bland annat att de som var utan medborgarskap samt de som varit sovjetiska medborgare och varit registrerade i Lettland innan den 1 juli 1992 fick status som icke-medborgare. Deras barn blir även de icke-medborgare.

Skillnader mellan Lettlands icke-medborgare och medborgare

[redigera | redigera wikitext]

Till skillnad från medborgarna, får bland annat en icke-medborgare inte:[7]

  • delta i kommunal- och parlamentsval (varken rösta i valet eller kandidera)
  • delta i folkomröstningar
  • tjäna i Lettlands arme
  • arbeta som polis
  • arbeta som advokat

Å andra sidan skyddas Lettlands icke-medborgare av Lettlands republik, som det är skrivet i deras pass. De får en ovillkorlig rätt att vistas (teoretiskt kan dock en icke-medborgare bli deporterad från landet) och arbeta i Lettland (det vill säga inget uppehålls- och arbetstillstånd behövs), de har ofta samma sociala garantier som medborgarna har och de får vara medlemmar i lettiska politiska partier. Sedan den 19 januari 2007 har icke-medborgarna kunnat besöka EU-länder (utom Storbritannien och Irland) utan visum.

Medborgarskapsstatistik i Lettland

[redigera | redigera wikitext]

Lettlands etniska grupper och medborgarskap:[8]

etnisk grupp Lettiska medborgare,

antal

Lettlands icke-medborgare,

antal

övriga,

antal

sammanlagt,

antal

% av Lettlands befolkning
Letter 1 321 437 1 198 1 078 1 323 713 59.5%
Litauer 18 328 8 412 2 433 29 194 1.3%
Ester 1 423 473 440 2 336 0.1%
Vitryssar 30 991 43 172 3 889 78 052 3.5%
Ryssar 364 529 209 934 32 509 606 972 27.3%
Ukrainare 18 383 30 625 5 390 54 398 2.4%
Polacker 38 916 10 845 1 199 50 960 2.3%
Judar 6 236 2 764 474 9 474 0.4%
Sammanlagt 1 847 618 319 267 57 345 2 224 230 100%

Lettlands städer och medborgarskap:[9]

Lettlands stad Lettiska medborgare,

antal

Lettlands icke-medborgare,

antal

övriga,

antal

sammanlagt,

antal

RĪGA 507 639 163 384 29 582 700 605
DAUGAVPILS 77 620 18 796 5 136 101 552
JELGAVA 51 316 10 923 1 641 63 880
JŪRMALA 43 164 10 503 2 338 56 005
LIEPĀJA 61 066 16 577 5169 82 812
RĒZEKNE 31 290 2 431 525 34 246
VENTSPILS 32 079 7885 2 231 42 195

51,3 procent icke-medborgare föddes i Lettland eller Lettiska SSR. 40,3 procent av landets icke-medborgare känner en förbindelse med sitt etniska hemland, 35,9% känner en delvis förbindelse med sitt etniska hemland, övriga saknar sådan känsla (år 2003).[10]

Naturaliseringen

[redigera | redigera wikitext]

I februari 1995 började en så kallad naturalisering i Lettland, vilket gäller de flesta av landets icke-medborgare. Detta innebär att en icke-medborgare har rätt att bli medborgare genom att göra ett kunskapsprov i lettiska, Lettlands historia och samhällskunskap. För detta måste man betala en avgift (idag högst cirka 40 euro) samt bevisa att man har en godtagbar inkomstkälla och har bott i landet oavbrutet i minst fem år. Den som misslyckas i kunskapsprovet kan försöka på nytt obegränsat antal gånger. Hela proceduren tar vanligen 7–9 månader.

Vissa personer kan få lättnader i kunskapsprov (till exempel de som har studerat i en skola med lettiska som undervisningsspråk behöver inte genomgå kunskapsprov i lettiska). Icke-medborgares barn som föddes efter den 21 augusti 1991 har kunnat bli medborgare efter anmälan (från sina föräldrar eller sig själva när de fyller 15 år) sedan den 1 januari 1999 (inga kunskapsprov för sådana barn behövs). Under perioden mellan januari 1999 och 1 januari 2003 har bara 11,8% av dessa barn anmälts av sina föräldrar.

Vissa personer får inte genomgå naturalisering. Dessa är till exempel de som var KGB-agenter, var medlemmar i Sovjetunionens eller Lettiska SSR:s kommunistparti efter den 13 januari 1991, har förespråkat kommunismen eller fascismen (och att det är fastställt i dom av domstol) efter den 4 maj 1990.

Antalet ansökningar för naturalisering är i genomsnitt bara 1,6 % av icke-medborgarnas antal varje år. Antalet icke-medborgare minskar huvudsakligen på grund av död och utvandring. 64,2 % av icke-medborgarna skulle vilja få medborgarskap, 14,2 % vill inte bli medborgare medan övriga inte har övervägt detta eller kan inte ge något svar. 90 % av icke–medborgarna stödjer (i större eller mindre mån) andra icke-medborgare som vill få eller redan har skaffat sig medborgarskap.

På frågan ”varför vill du bli medborgare i Lettland?” svarar de flesta icke-medborgarna (60,2 %) att det är för att de lever i Lettland och kommer att leva där i framtiden. Övriga svar är, bland annat: ”det är lättare att finna arbete för medborgare än för icke-medborgare” (28 %), ”det är lättare att resa utomlands för medborgare än för icke-medborgare” (25,2 %), ”jag vill delta i val” (23,4 %), ”jag vill känna mig som en fullvärdig medlem av samhället” (17,2 %), ”för mina barns skull” (16,8 %), ”jag vill tillhöra detta land” (16 %), ”den lettiska staten ger större skydd åt sina medborgare än till icke-medborgare” (8,3 %).

På frågan ”varför försöker du inte att naturaliseras?” svarar de flesta icke-medborgarna (34,2 %) att de borde ha tilldelats medborgarskap automatiskt; andra svar är bland annat: ”naturaliseringskrav bör vara mildare” (26,2 %), ”det är lättare att besöka OSS-länder för icke-medborgarna än för medborgarna” (också 26,2 %), ”jag är inte säker på mina kunskaper i lettiska” (23,5 %), ”jag har absolut ingen tid för att syssla med allt detta” (18,1 %), ”naturaliseringen är en förnedrande procedur” (17,9 %), ”jag saknar beslutsamhet för att börja naturalisering” (11,3 %).[9][11]

  1. ^ ”Om Lettlands icke-medborgares pass”. http://www.pmlp.gov.lv/?_p=75&menu__id=13.  (Lettlands migrationsverks webbplats), på lettiska
  2. ^ ”Om Lettlands icke-medborgares pass”. Arkiverad från originalet den 18 september 2003. https://web.archive.org/web/20030918110750/http://www.ocma.gov.lv/?_p=75&menu__id=13.  (Lettlands migrationsverks webbplats), på engelska. Här kan man se även passets utseende
  3. ^ ”Rapporten ”Mänskliga rättigheter i Lettland 2006””. Arkiverad från originalet den 29 september 2007. https://web.archive.org/web/20070929141320/http://www.manskligarattigheter.gov.se/dynamaster/file_archive/070305/c879e4ff6da49598cb7536055c5a1b44/Lettland_2006.doc. 
  4. ^ ”Reportaget om Lettlands icke-medborgare på SVT:s webbplats”. Arkiverad från originalet den 30 september 2007. https://web.archive.org/web/20070930014953/http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=65801&a=772306. 
  5. ^ ”Texten av lagen om Lettlands medborgarskap” (på lettiska). Arkiverad från originalet den 30 september 2007. https://web.archive.org/web/20070930224546/http://www.dialogi.lv/article.php?t=18&id=715&la=2. 
  6. ^ ”Texten av lagen ”Om f.d. Sovjetunionens medborgare, vilka saknar Lettlands eller något annat rikes medborgarskap”” (på lettiska). Arkiverad från originalet den 14 december 2006. https://web.archive.org/web/20061214201929/http://www.pmlp.gov.lv/images/documents/psrsstat.doc. Läst 21 mars 2007. 
  7. ^ ”Vad en icke-medborgare inte får göra” (på engelska). Sveriges Television. Arkiverad från originalet den 30 september 2007. https://web.archive.org/web/20070930055932/http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=13038&a=198824&lid=is_search527895&lpos=5&queryArt527895=icke-medborgare&doneSearch=true&sd=47244&from=siteSearch&pageArt527895=0. 
  8. ^ ”Medborgarskaps statistik i Lettland (01.07.2011)” (på lettiska). Arkiverad från originalet den 16 mars 2012. https://web.archive.org/web/20120316064720/http://www.pmlp.gov.lv/lv/statistika/dokuments/2011/2ISVN_Latvija_pec_TTB_VPD.pdf. 
  9. ^ [a b] ”Iedzīvotāju skaits pašvaldībās sadalījumā pēc valstiskās piederības (01.07.2011.)” (på lettiska). Arkiverad från originalet den 3 oktober 2011. https://web.archive.org/web/20111003213805/http://www.pmlp.gov.lv/lv/statistika/dokuments/2011/2ISPP_Pasvaldibas_pec_VPD.pdf. Läst 14 augusti 2011. 
  10. ^ ”"The role of regional aspects in dealing with citezinship issues". Riga, 2003” (på engelska). Lettlands naturaliseringsverk. sid. 5, 57, 64, 65, 67, 88 och 114. http://www.np.gov.lv/en/faili_en/Research.pdf. [död länk]
  11. ^ ”Sajten om Lettlands medborgarskap” (på ryska). Arkiverad från originalet den 15 april 2007. https://web.archive.org/web/20070415190545/http://www.pilsoniba.lv/pilsoniba/index.php?menu=1. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]